En sådan Princip, om den funnes, skulle förtjena namn af Stafbyggnads-Grund.
Det är svårt, kanske omöjligt, att göra sig i detta ämne strax i de första uttrycken fullkomligt tydelig. Uttrycket stafbyggnad, och antagandet af mer än ett slag deraf, kan medföra något mörker; men man skall, vid minsta förklaring, snart och med lätthet finna, att ingen ting är i sjelfva verket begripligare.
Stafbyggnads-arter kunna vara flera; men här förstås egentligen de deribland, af hvilka de tvåfaldiga tecknens rätta bruk kan bestämmas; det vill säga, hvaraf man kan veta med hvilket tecken ett vokalljud, som har två sådana, bör skrifvas, samt huruvida ljudet af dubbel consonant behöfver tvåskrifvas eller ej. Dessa stafbyggnads arter äro fem.
En vokal kan utgöra en stafvelse ensam, såsom i å-stunda, o-trogen; kan sluta en stafvelse af en enda enkel consonant, såsom bestå, bero, eller kan följas i samma stafvelse af en enda enkel consonant, såsom i sår, ljud, sak m. fl. Se der redan tre särskilta slag af stafbyggnad. — Den kan också följas af en fördubblad, eller två gånger skrifven consonant, såsom i orden lott, sedd, trodd, skatt, skall m. fl. Se der ännu ett fjerde slag af stafbyggnad. Den kan ändteligen också följas af två eller tre consonanter som icke äro de samma, utan af olika slag, såsom i orden bröst, fält, sundt, taft, m. fl. Se der slutligen en
