femte art af stafvelse. Det är denna stafvelsernas olika beskaffenhet som här förstås med uttrycket art eller slag af stafbyggnad. Meningen af denna term är då ej svår hvarken att förklara eller att begripa.
Att nu så väl efter dessa särskilta slag af stafvelser, som äfven någon gång efter vissa andra bokstäfvernas sammanställningar, bruket af de olika tecknen för samma ljud verkeligen i allmänhet rättar sig, det är det som bör bevisas, och kan bevisas utan svårighet. Hvaraf kommer annars, att till ex. ljudet å, som har två olika tecken, likväl alltid öfver hela språket tecknas med bokstafven å, så snart detta ljud antingen ensamt utgör stafvelsen, eller slutar den, såsom i åtal, åhåga, stå, gå, få blå, förmå, men deremot aldrig vid dessa tillfällen med o, (omikron)? Hvaraf kommer annars, att samma bokstaf, på lika sätt, mest alltid brukas, så snart ljudet å blott följes af en enda consonant, såsom i orden får, sår, bår, nåd, ståt, lån, några få ord undantagna, hvilka merndels hafva sina särslkilta grunder till undantaget? Hvaraf kommer deremot, att samma ljud å, i ett annat slag af stafbyggnad, eller då tvenne consonanter följa detta ljud, merndels alltid öfver hela språket tecknas med bokstafven o, (omikron) hvaraf exempel finnas i orden skrock, pock, stock, dock, lott, brott, boll, troll, groll, bobb, soppa, hoppa, med hundrade flera? och detta nästan utan andra
