betydliga undantag, än endast böjningarna af sådana ord, hvilkas ursprungliga ändelse är på å, såsom i fått af få, spått af spå, blått af blå, o. s. v? Hvaraf kommer, att ljudet ä framför en enda consonant, eller när det slutar en stafvelse, eller när det följes antingen af en enda consonant, eller två utan dubbelt ljud, (några få ord undantagna), aldrig tecknas i skrifningen med e, på sätt som sker i eller, herre, efter, utan nästan beständigt med ä, såsom i fjät, själ, bär, qväst? flera exempel att förtiga. Hvaraf kommer, att samma ljud ä, efter eller framför j, vanligen tecknas i skrifningen med e, såsom i sjelf, hjelte, bjelke, bjesse, hjesse, hjerta, stjelke, hjerpe, nej, ej, lejon, hejda, o. s. v.? Hvaraf kommer ändteligen, att consonanternas dubbla ljud, uttryckt vanligen med dubbel bokstaf, likväl ej fordrar den i sådana staf-byggnader, der vokalen följes af två consonanter som ej äro af samma slag, till ex. i sant, bekant, bröst, röst, höst, taft, skaft, saft, salt, gestalt, malt, o. s. v.? vid hvilka tillfällen den ljuder dubbel, utan att någonsin behöfva skrifvas två gånger, ja, utan att ens kunna tecknas öfver allt på det sättet.[1]
- ↑ Stafbyggnads-principen, sådan som den blifvit här tillkännagifven, kan betraktas under ett dubbelt hänseende, nemligen ett inskränkt och egenteligt, och ett annat allmännare. I sin inskränkta och egenteliga bemärkelse innefattar han blott och endast vokalens längre eller kortare, samt consonantens enkla eller dubbla ljud, efter deras förhållande till hvarannan inom stafvelsen; det
