Det är icke nog, att det allmänna Bruket i förenämda afseende rättat sig sjelf i enlighet med regeln, fastän utan att känna den. Det har i andra fall förblifvit den trogen, fast med lika okunnighet derom, oaktadt alla försök, som blifvit gjorda af vissa enskilta. Någre hafva, nemligen, efter enskilt tycke, bemödat sig, att i en stor hop ord byta det framför två consonanter vanliga o (omikron) i bokstafven å, hvars rätta rum icke är i sådan stafbyggnad. Man har försökt att stafva klåcka (af klang), håppas (af happen, se Ihre), knårra (af knarr), klåster (af claustrum), båll (af balle), kråssa (af kras,) råck (af räcka), blåss (af blåsa). — Man har försökt att införa å i orden gåsse, bålster, trålla, fjållig, tålka, med ett stort antal flera. Emedlertid har detta aldrig kunnat lyckas att blifva antagit. Det allmännare Bruket (nästan alltid det sundare) har, fastän utan all kunskap om regel, likväl genom ett slags mörk känsla af obehörigheten, förklarat sig deremot. Modet af denna stafning har, till största delen, af sig sjelf försvunnit. Man skrifver allmänt nu för tiden: klocka, hoppas, hnorra, kloster, boll, krossa, rock, bloss, gosse, bolster, trolla, fjollig, tolka; och om i ett och annat af dessa ord någre ännu bibehålla å, är det merendels sådane, som ej gifvit nog akt på Brukets allmännare förändring. De ord, hvari Bruket utan all delning ännu bibehåller å framför tvenne consonanter, äro, (utom några få särskilta
