hvilka öfver hela språket ej utgöra 20 till antalet) egenteligen blott böjningar af verber, eller neutrer af adjectiver som hafva i infinitiven eller i masculinet å till ändelse-vokal (såsom stått af stå, grått af grå). Lägg till sådana ord, som sluta sig, eller åtminstone första sftafvelsen, på ng och nd (till ex. stång och stånd, mång-la, stånd-aktig), så äro de alla räknade.
Man kan ej se utan ett slags förundran denna enkla stafnings-regel vara, öfver hela Språket, om ej till alla delar följd, åtminstone genom dess allmänna ord-byggnad, tillkännagifven; och verkeligen hafva blifvit genom sjelfva Bruket, fast utan kunskap derom, den mest rådande, oaktadt flera försök som blifvit gjorda deremot, dels genom exempel, dels genom stridiga grundsatser. Ty hvad är meningen om vissa vokalers förvandling i vissa andra, och ordens deraf följande stafning enligt vokalernes slägtskap, annat än en, mot den anförda stafbyggnads principen, ofta och nästan alltid stridig grundsats? Men hvad har det allmänna Bruket gjort? Jo, det har låtit den gälla vid alla de tillfällen, då den varit förenlig med den förstnämda, till ex. i lossa af lös, somna af sömn, o. s. v.; men deremot, (som man kan se af de ofvanföre uppräknade exempel) afvikit derifrån nästan lika så ofta, som den befunnits i stridighet med stafbyggnadens här utmärkta allmänna mekaniska lag.
En anmärkning som bestyrker detta, och
