som ej bör förbigås, är, att i sådana ord, hvaraf Bruket gjort, genom uttalets skiljaktighet, likasom två af ett, till ex. sporr och spår, borra och båra, possar och påsar, m. fl. dylika, stafningen alltid förändrat o till å, så snart den dubbla consonanten blifvit förbytt i en enkel. Ingen ting tyckes bättre bevisa naturligheten af denna mekaniska stafningsgrund.
Man kan häraf draga två anmärkningar, tjenliga för närvarande ämne. Den första: att om Bruket i sina allmänna öfverensstämmelser således verkligen följt en viss regel, utan att ens vara medvetande deraf, så måste denna regel visserligen vara högst naturlig och dess grund igenfinnas i sjelfva språkarten; den andra: att om, oaktadt vokalernas klara slägtskap i många ord, och oaktadt påstådd klar regel derom, Bruket likväl ej dess mindre allmänneligen fastställt i samma ord ett helt annat stafningssätt, (se de ofvan anförda exemplen: klåcka, båll, tålk, håppas etc.) så måste en sådan regel om vokalernas slägtskap, icke på långt när, hvarken med samma kraft eller lika allmänt som den förra, hafva låtit känna sin behörighet. Om nu denna sednare regel dertill med befinnes i större delen af språket antingen motsagd till sin sanning, eller olämpelig till sin användning, så tyckes följa deraf med temmelig klarhet, att den i alla ännu oafgjorda fall bör vika för den förra, i händelse af begges stridighet.
