ANDRA AFDELNINGEN.
Om Consonanternas fördubbling.
I. STYCKET.
Allmänna Anmärkningar.
De som älska ordning och regel i språket, klaga öfver den synnerliga olikhet som i detta afseende råder emellan stafningen och uttalet. Nästan på hvar rad, säga de, finner man ord, i hvilka consonanten ljuder dubbel, utan att så skrifvas, eller ens kunna skrifvas. Hvar och en medger till ex. att ståt låter annorlunda än stått, hat än hatt, mat än matt; också skrifvas åtminstone dessa ord vanligen olika. Men den skillnad man genom slutconsonantens fördubbling gör dem emellan, finner man betänkligt att i lika fall öfver allt iakttaga: man borde i sådan händelse, säger man, skrifva till ex. stör i störta med två r, till skillnad ifrån stör i störa, hand med två n, till skillnad ifrån vand, bröst med två s, till skillnad ifrån öst, och så vidare.
Fruktan för consonanternas gränslösa fördubbling och misshaget därtill, har fört somliga på den sällsamma afvägen, att förkasta all slags fördubbling, såsom barbarisk, och att till och med af princip bestrida den. Deras påstående är: 1:o, att samma vokal aldrig kan inspirera mer än en enda consonant, och 2:o: att
