olika ljud tecknade genom lika bokstäfver, icke kunna medföra större förvillelser, än så många lika ord som i alla språk hafva olika betydelser.
Det första af dessa påståenden är lika så falskt, som det är gammalt och ofta upprepadt. Pfeiff skref i förra seklet en hel Bok i detta ämne, som, efter vanan, ej bevisar och ej utreder något. Månge påstå att de aldrig kunnat förstå hvad man velat säga dermed, att en vokal aldrig inspirerar mer än en enda consonant; och det kan misstänkas, att de som uppfunnit, äfven som de, hvilka upprepat denna sällsamhet, icke förstått den bättre. Efter det gifves en skillnad i ljudet emellan rät och rätt, måste väl denna skillnad kunna med bokstäfver uttryckas, och huru skulle det ske på annat sätt än med två t efter ä, som få begge sitt ljud derifrån? Om hvar consonant fordrar, som de säga, sin egen vokal för att hafva ett ljud, huru uttala de då sådana ord, som hafva flera consonanter af olika slag efter en enda vokal, t. ex. sagt, gjordt, allt, falskt, m. fl. Skulle icke dessa ord, i följd af deras påstående, nödvändigt böra uttalas saget, gjoredet, alelet, faleseket? Om så likväl icke sker, och om alla dessa påföljande consonanter tydeligen få sitt ljud i uttalet af samma vokal, mycket olika det ljud som de hafva af sig sjelfva, bevisar då icke sådant påtagligen, att deras sats är orimlig, och att samma vokal icke allenast kan inspirera flera consonanter, utan också i nästan hvart annat Svenskt ord gör det verkligen?
