För att finna, hvad genom en sådan medelväg möjligen kan uträttas, och hvartill den kunde tjena, låtom oss göra mer än man ännu gjort; låtom oss försöka att tydligen fastställa alla de möjliga undantagen. Deraf skall sedan finnas, om antingen hela den öfriga fördubblingen kan blifva dräglig för språket, eller efter behag, utan förvillelse underlåtas. Med möjliga undantag förstås här blott sådana, som kunna genom någon viss på skäl grundad regel utmärkas. Undantagom således:
1:o Slut-ändelserna på at, ar, or, en, et, it, er, an, el, elt, i ord som hafva sista stafvelsen kort: till ex. tegat, fruktar, tankar, pennor, käppen, linnet, skrifvit, läser, samman, amman, pigan, usel, uselt, med flera af samma slag.
2:o Mellan-bokstafven m i alla ord, hvarest den följes af en annan consonant, till ex. skymta, flämta, hämta, samtelig, med flera; emedan detta en gång antagit, icke kan orsaka någon förvillelse i uttalet, då m i sådan sammansättning aldrig har ett enkelt ljud; tamt, lamt, sämt, grämt, beqvämt, förnämt endast undantagna.
3:o Slut-bokstafven n i vissa ord, såsom: an, den, din, han, hin, hon, igen, in, kan, man, men, min, mun, män, sen, sin, vän, än, emedan fördubblingen i dessa ofta återkommande ord skulle blifva ledsam för ögat, likasom för handen, och emedan ett litet
