snart skulle öfverhopas af consonanter, och blifva derigenom, om icke hårdare till uttalet, åtminstone obehagligt och barbariskt för ögat, äfven som för handen betydligt vidlyftigare.
Medgifvom dessa, hvad man svårligen skulle kunna bestrida dem, att de hafva åtminstone långt mindre orätt än de förstnämde. Det är ganska sant, att gränsen för consonanternas fördubbling ej låtit hittills finna sig, och att man knappt skulle veta hvar man borde stanna, i fall blotta ljudet här skulle tjena till regel. Denna sanning har blifvit så ofta erkänd af dem som skrifvit i detta ämne, och sednast af Herr Kellgren i Akademiens egna Handlingar, att den här icke behöfver styrkas genom sammansökta exempel.
Emellan dessa begge ytterligheter, den att aldrig fördubbla consonanten, och den, att efter ljudets anledning alltid fördubbla honom, har man sett uppkomma en tredje mellan-mening som yrkar fördubblingen med undantag. Egentligen har man för dessa undantag ännu ej uppgifvit några stadgade grunder. Man har deri följt tycke och godtfinnande. Allmännast har man nöjt sig att fördubbla consonanten i vissa tvetydiga ord, såsom i korrt och borrt, till skillnad ifrån kort och bort: någon gång i störrta, förrste, kunnde, satts m. fl. ord, under det man i anseende till hundradetals andra af alldeles lika fordran på tecknens och ljudens motsvarighet, lemnat frågan oafgjord, och bruket i dess gamla vacklande skick.
