undantagna orden, (hvilka ords faststäldta antal då blifver ett minnestecken af detta dubbla ljud); eller måste det dubbla ljudet genom något nytt, lika säkert och oföränderligt minnestecken utmärkas. Utom i dessa tre fall, måste aldrig någon consonants ljud höras dubbelt utan tvåskrifning.
Hvilka och huru många dessa minnestecken kunna vara, när de alla sammanräknas, det skall i det följande med tydlighet visas.
I anledning af dessa således en gång utredda och fastställda satser, försökom nu att besvara de ofvan framställda frågorna.
Är det nödigt att fördubbla consonanten:
a) I korta slutstafvelser af dubbelt ljud, sådana som: ätit, brutit, ändteligen, lagom, pennor, lagar?
Sv. Nej; emedan slutconsonanten i korta slutstafvelser alltid genom sjelfva denna stafvelses natur måste ljuda dubbel. Consonantens rum på detta ställe utgör då det första säkra och oföränderliga kännetecknet af dess dubbla ljud, utan att det behöfver genom verklig fördubbling uttryckas.
b) I enstafviga ord eller långa stafvelser af dubbelt slutljud på samma consonant, till exempel: stått, sett, lott, hatt, stinn, rätt, sött, förmått, besatt, m. fl.?
