1:o Att i all rättskrifning tecknen och ljuden böra äga en viss och beständig motsvarighet; hvarföre alla tecken också böra äga så långt möjligt är deras oföränderligt fixerade ljud.
2:o Att af våra 14 vanliga slutconsonanter, de tre j, m, x ljuda beständigt såsom dubbla, eller som voro de två gånger tecknade, med undantag likväl, 1:o af 24 ord, jemte deras böjningar och härledningar, hvari m höres enkelt. 2:o af samma consonant emellan tvenne vokaler, då den lik alla öfriga tvåskrifves för att uttrycka det dubbla ljudet. Det är sagdt förut och behöfver ej här upprepas, att denna tvåskrifning af m, emellan tvenne vokaler, likväl ej finner rum i Nominer på dom med deras böjningar eller härledningar.
3:o Att alla de öfriga 11 consonanterna ljuda beständigt enkelt; ty man bör ej anse såsom undantag derifrån, ett visst antal ord, hvari bruket öfverenskommit att i slutet ej fördubbla n; oaktadt det efter ljudets fordran borde tvåskrifvas. Att så ej sker, bevisar ej att n någonsin af sig sjelf ljuder dubbelt. Det bevisar blott att man i dessa ofta förekommande ord, anser det enkla tecknet, såsom vore det tvåskrifvit, dels för beqvämlighetens skull, dels för utseendets.
4:o Att i alla ord och stafvelser, hvarest någon consonant höres dubbel utan tvåskrifning, måste det således vara antingen en af de tre, som af sig sjelfva äga detta ljud, eller n, i de
