III. STYCKET.
Om Consonanternas fördubbling eller
ej fördubbling, när den dubbelt
ljudande följes inom stafvelsen af
en annan, som ej är af
samma slag med den föregående.
Frågan är här denna: när ett dubbelt ljud förekommer sådant som det af l i fält, och när detta dubbla ljud är en af de 11 enkla consonanter; måste då consonanten verkeligen fördubblas? eller gifves något visst stadgadt tecken af dess dubbla ljud, som gör fördubblingen umbärlig?
Om det kunde visas att i alla stafvelser, hvari två olika consonanter följa en vokal, den förra alltid rätteligen och efter naturliga uttalet ljuder dubbel, så vore det begärta varaktiga minnestecknet funnit, och den första consonanten af dessa tvenne behöfde uti ingen stafvelse skrifvas två gånger, för att ljuda dubbel, emedan sjelfva föreningen af tvenne sådana olika consonanter i samma stafvelse redan tillräckligt tillkännagaf den förras dubbla ljud.
Se här till en början en hop exempel, hvari man åtminstone finner denna princip likasom anvisad genom uttalet.
Bunt, - lans, - hals, - hund, - fräls, -
frakt, - lukt, - ärt, - ört, - skild, - tält, - tyst, -
