ljuda än med dubbel och än med enkel consonant.
Denna skillnad kan, som förut är sagdt, endast verkställas på två sätt:
Antingen genom den första consonantens verkliga fördubbling i skrifningen, öfver allt hvarest den ljuder dubbel, men i det fallet, det har redan blifvit anmärkt, hvilket språk!
Eller genom något säkert, klart och varaktigt kännetecken, som utvisar när den första consonanten bör uttalas dubbel eller enkel, hvilket i sådan händelse måste vara en af delarna: accent eller minnes-regel.
Men då accenten ville blifva både svår att införa, och för allmänheten svår att rätt använda, lägg till, obeqväm i ett språk, som redan förut har flera slags tecken öfver orden, hvarmed den skulle kunna förblandas och sammankrånglas; så synes intet annat godt medel öfrigt, än att söka, för skillnaden, någon lätt, klar och pålitlig minnes-regel.
Sådana minnesreglor eller kännetecken på dubbelt ljud utan tvåskrifning hafva vi redan förut tvenne, som Läsaren torde påminna sig, nemligen:
1:o kort stafvelse, såsom t i berget, n i klockan, o. s. v.
2:o n, i slutet af vissa ord, hvarest det enligt öfverenskommelse ej
