consonanter, hvaraf den första låter dubbel i somliga ord, och i andra enkel, (såsom t. ex. i enfald och qvald). Det gifves äfven stafvelser, åtminstone så ansedda efter den vanliga staf-läran, med en enda consonant i slutet, i hvilka samma slut-consonant höres nu dubbel, nu åter enkel, t. ex. fäs-te och qväs-te, begyn-ta och försyn-ta, tillhan-da och van-da, hundrade andra att förtiga.
Det kommer då an på att finna reglor för begge dessa nyssnämda fall. Fullkomligheten skulle tvifvelsutan vara, om det kunde bevisas, att de begge i grunden icke utgöra mer än ett enda, och att, i följd deraf, en och samma regel också blir för begge tillräcklig. Detta måste nu således blifva vårt första bemödande.
Hela hufvudsaken kommer här an på ett riktigt besvarande af den frågan: hvad är en stafvelse? Ty: om af två olika slut-consonanter i samma stafvelse, den första efter det vanliga språkljudet (här talas ej om undantagen) alltid ljuder dubbel, så blir ju den nödvändigaste frågan af alla, att afgöra: När 2:ne olika slut-consonanter verkeligen finnas i samma stafvelse eller ej? och om, när någon enskrifven consonant ljuder dubbel, (utan att vara antingen m, j, x, eller någon af de undantagna orden på n) det ej alltid sker derföre att det finnes verkeligen två consonanter i samma, stafvelse, ehuru den andra af dem genom Skrifbruket tillägges nästa stafvelse?
