slutändelser, som blifva slut-stafvelser för sig sjelfva, så ofta consonanten ej kan hänföras till förra stafvelsen, som t. ex. i domn-a, somn-a, hvilket sednare ganska sällan inträffar.
Men på dessa ändelser när, utgör alltid sista vokalen i verber en ensam stafvelse.
Sedan vi således afgjort det infinitiva stafsättet, faller det lätt att inse, hurudant det efter sakens natur bör vara i de öfriga moder och tempus. Man stafvar t. ex. vanligen tryck-te, lär-des, tröt-tad, lun-kade. Det är klart att man borde stafva tryckt-e, lärd-es, trött-ad, lunk-ade, och att dessa ändelser e, es, ad, ade likasom ats, it, its, eller hvilka helst de må vara som i verber förekomma, efter de utgöra en viss beständig form, hvarefter alla verber böjas, icke höra till hvardera ordets egen grund-stafning, och böra således anses såsom stafvelser för sig sjelfva.
Gå vi nu ifrån verbet, till de öfriga talets delar, så finna vi äfven der samma anmärknings riktighet.
Man stafvar: | Man borde stafva: |
Stoc-ken, kens, kar, karnas. | Stock-en, ens, ar, arnas. |
Re-pet, pets, pen, pens. | Rep-et, ets, en, ens. |
Pen-na, nans, nan, nor, nornas. | Penn-a, ans, an, or, ornas. |
Her-re, rens, ren, rar, rarnas. | Herr-e, ens, en, ar, arnas. |
Grö-na, go-da, lät-ta, fris-ka. | Grön-a, god-a, lätt-a, frisk-a. |
For-tare, skö-nast, san-nast, bre-dast. | Fort-are, skön-ast, sann-ast, bred-ast. |
Rik-tig, ha-sti-gast. | Rikt-ig, hast-ig-ast. |