språklynnet. Odlingen af det svenska var nog långt hunnen, att icke tåla sjelfmyndiga föreskrifter. Oaktadt många öfverklagade skiljaktigheter, tyckte Akademien sig likväl förmärka en väckt omtanka och en framskridande gång till likställighet. Behofvet hade hos författarne åstadkommit ett berömligt bemödande att rikta språket med nya ord, nya böjningar och vändningar. Svårigheten, om icke omöjligheten att i den mera vårdade stylen nyttja de främmande ord, hvarmed Svenskan till betydlig mängd blifvit uppfylld, hade födt flera försök, att, igenom svenskt stafsätt och svensk ändelse, gifva dessa ord svenskt utseende, och såmedelst för alltid införlifva dem med språket. Akademien trodde sig så mycket mera böra afvakta verkan af allt detta, som hon ej utan skäl föreställde sig, att det utmärkta hägn för vitterheten, hvarom hennes Stiftning gaf det mest talande bevis, skulle skänka språket den säkraste utväg till stadgande och förädling; den att se framkallas flera författare af snille och förtjenst. Emedlertid gaf Ordboksarbetet henne ständiga tillfällen till öfverläggningar om stafsättet. Huruvida nu, efter 15 års förlopp. Akademien valt den rätta tiden att framkomma med närvarande ortografiska försök, är icke lätt att afgöra. Det är nog att Akademien icke, utan otacksamhet mot det beskydd hon njutit och ännu njuter, trott sig längre böra dröja att afbörda
