accenter, eller någon bokstafs tillägg öfver det vanliga skrifbruket. Knappast lärer någon, med sund urskillning och oväldigt eftersinnande, vädja ifrån de i denna Afhandling anförda grunder.
Ehuru vidlyftig Afhandlingen kan synas, må man likväl ej invända, att reglorna i detta ämne blifva många och svåra att fatta. Se här ännu en kort öfversigt af allt när det sammanlägges, som gör nog att behålla i minnet, sedan man först med uppmärksamhet genomläsit det föregående.
Hela detta ämne innefattas i tvenne Hufvud-läror:
1:o Läran om Skrifningen, då frågan är, att med riktiga skriftecken uttrycka ordens uttal.
2:o Läran om Läsningen, då frågan är, att gifva ett riktigt ljud åt de brukade skriftecknen.
Förberedelsen till dessa begge läror består af tre punkter, hvilka måste tillräckligt fästas i minnet:
1:o Att j, m, x, ljuda af sig sjelfva dubbelt, utom m vissa undantag.
2:o Att alla språkets öfriga 11 consonanter, som kunna sluta stafvelser, ljuda af naturen enkelt, och hafva aldrig af sig sjelfva ett dubbelt ljud.
