skrifningen derefter blifvit ändrad och rättad. Få språk gifvas ock tilläfventyrs, som icke blifvit uppblandade med främmande ord. Dessa hafva ofta fullkomligen eller till en betydlig del behållit stamspråkets skrifsätt, utan afseende på stafgrunderne i det språk, hvarmed de införlifvades. Genom dessa och ännu flera orsaker har ortografien af de flesta språk blifvit förvandlad till en särskilt kunskap, hvilken icke genom blotta kännedomen af ljudtecknen kan inhämtas, men fordrar en mängd reglor, som åter nästan alla hafva sina undantag. Det Svenska Språket synes i afseende på ortografien äga stora fördelar. Dess alfabet är ett af de fullständigare, som något språk kan uppvisa. Ljuden å, ä och ö, som i andra tungomål genom tvenne bokstäfver målas, hafva här sina egna tecken. Om man undantager tvenne ljud, hvarom särskilt skall nämnas, saknas icke bokstafstecken för något af de öfriga, som ingå i sammansättningen af svenska ord. Sjelfva bokstafsljuden äro rena och i allmänhet så kallade Lingvaler och Labialer, hvilka genom blotta tungans och läpparnas åtgärd frambringas. Gutturaler, eller de som behöfva ljudets hämtande från strupen, finnas nu mera icke, och af de nasala samt sibilerande ljuden blott ett enda af hvardera.
Med alla dessa fördelar, har likväl svenska ortografien fått sina besynnerligheter och
