bemödande af rösten, att klart uttryckas. Deraf kommer, att de mycket lättare uttalas som långa, då ljudet hvilar derpå, än som korta, då rösten måste likasom i hastig öfverfart uttrycka dem. I detta sednare fall vilja de gerna förbyta sig till ä och å.
Man skall således finna, om man lemnar sin uppmärksamhet dertill, att om t. ex. o i bock, pock, blott, stolt, (hvarest det är kort i stafbyggnaden,) också ursprungeligen hörts omega, har det likväl bort, genom språkljudets förmildring, eller om man hellre vill, ett vårdslösadt uttal, halka i uttalet mycket lättare öfver till å, än i sådana ord, som bok, sol, hot, hvarest samma vokal dubbelt längre uthålles. Af samma skäl blir äfven tydligt att e i elfva, tretton, hjelp m. fl. hade det också ifrån början uttalats som ett slutit e, likväl bort, för lättare ljuds skull, öppna sig till en likhet af ä, och blifva således, med tiden, ansedt såsom ett nytt skriftecken af denna vokal.
Det går an, fast med något starkare tvång af rösten, att behålla det egna ljudet af o och e framför dubbla consonanter af samma slag, t. ex. i orden grodd, snedd m. fl. Nödvändighet och vana hafva lärt oss uttrycka dessa hårdare språkljud, hvari utlänningen med all möda sällan lyckas att härma oss. Dessa ord skola i dess mun alltid ljuda närmare åt grådd, och snädd. Men af allt är ingenting svårare, än att efter dessa vokaler o och e, ofta på en
