Orsaken dertill är den, att då just genom uttalets hastighet, o och e vanligen förvandla sig till ljuden af å och ä, så tyckes deras korthet, i stafbyggnaden, och deraf följande hastigare uttal, också böra tillkännagifva just denna förändring af deras ljud till å och ä.
Dessa tre frågor:
Huru kan vokalljudets längre eller kortare uthållning bestämmas? — Hvilket af de två tecknen för samma vokalljud bör väljas, att uttrycka i skrifningen dess längre uthållning, eller dess kortare? — Hvilket af samma teckens tvenne ljud måste vid det ena eller andra tilfället höras i läsningen? Dessa tre frågor, på hvilka all regel i detta ämne oförnekeligen beror, hafva således blifvit besvarade ur sjelfva sakens natur, och, som det synes, utan möjelig motsägelse.
Hade man nu en alldeles ny språkstafning att skapa och regelbinda, icke en redan af bruket antagen att följa och utreda, så vore utan tvifvel de här anförda grundsatser på en gång både de klaraste och säkraste att antaga. De hafva en fullkomlig enlighet med Svenska språkarten i allmänhet.
Men då de hittills icke varit kända, och
