bruket således i många afseenden, mera efter tycke och slump, än efter en philosophisk pröfning af sjelfva språknaturen, tillskapat stafningen; så uppkommer nödvändigt frågan om deras användlighet på vårt närvarande stafsätt, och till hvilken större eller mindre del de nu mera kunna tjena såsom grundlagar derföre.
Som detta åter beror af det närvarande brukets större eller mindre afvikelser derifrån, så blir det nödvändigt att, genom en allmän öfversigt, pröfva och erfara denna brukets nu varande enlighet eller oenlighet dermed.
När man i följd deraf undersöker, huru dessa sålunda bestämda lagar för de i fråga varande fyra vokalers bruk eller uttal, också öfverensstämma med språkbruket och verkligheten, så befinnes i allmänhet sagdt:
Att allt långt ljud af å eller ä har, med få undantag, sitt bestämda skriftecken i sjelfva dessa bokstäfver.
Att allt korrt ljud af å har, med lika få undantag, sitt bestämda skriftecken i bokstafven o (omikron).
Att hvarest e och o stå såsom långa vokaler i stafbyggnaden, kunna de nästan med trygghet uttalas e och omega.
Att hvarest e och o stå såsom korta
