genom detta kännemärke, kallas dess mekaniska längd eller korthet efter stafbyggnaden.
1:o Att af de dubbla tecknen för ljuden å och ä, hafva tecknen å och ä ett slags naturlig motsvarighet till dessa vokalljuds längre uthållning (til ex. ståt, själ); o och e deremot till deras kortare uthållning (t. ex. lott, sjelf); och böra derefter brukas i skrifningen.
2:o Att af de dubbla ljuden som tillhöra tecknen e och o, hafva ljuden e och omega en naturlig motsvarighet till dessa vokal-teckens mekaniska längd i stafbyggnaden, (t. ex. mes, ros,) ä och omikron deremot till deras mekaniska korthet (till ex. mest, rost), och böra derefter höras i läsningen.
Att språkets närvarande skick och det allmänna bruket till det mesta öfverensstämma med dessa allmänna grundsatser, hvilka således kunna anses såsom gällande, äfven genom det närvarande språkbruket, utom då fråga är om det korta tecknet för ljudet ä.
Man skall ej undra på denna omsägning af
det förut sagda: ty man kan vid alla
undersökningar af denna beskaffenhet icke samla i nog
