De egenteliga undantagen vid denna lära blifva således blott följande fyra, neml.
1:o Bokstafven o (omikron) brukad i stället för bokstafven å, när ljudet å är långt, efter stafbyggnaden.
2:o Bokstafven å brukad i stället för omikron, när ljudet å är kort efter stafbyggnaden.
3:o Figuren o, då den ljuder omikron, fastän lång efter stafbyggnaden.
4:o Figuren o, då den ljuder omega, fastän kort efter stafbyggnaden.
Dessa fyra undantag skola nedanföre anmärkas hvartdera på sitt behöriga rum.
Låtom oss nu komma til sjelfva reglorna.
Bokstafven Å.
Brukas i skrifningen, enligt sin natur af långt vokaltecken, för att måla ljudet å, när detta ljud är långt efter stafbyggnaden; det vill säga:
a) när ljudet å gör ensam stafvelse, till ex. i å̄-tal, å̄-beropa, å̄-håga, eller när det slutar stafvelsen, till ex. i förmå̄, bestå̄, förstå̄.
