Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
136
Tredje Afdelningen.
b) När det följes i stafvelsen af blott en enda consonant, t. ex. i får, hån, båt, bråk, skrål, förmås, låt, råd, sår-a, båt-a, skåd-a.
c) När det följes af två consonanter utan dubbelt ljud, t. ex. vård, gård, svårt, bålt, blåst.
Ehuru ljudet å är långt i följande tre fall, tecknas det likväl ej med sitt långa vokal-tecken å, utan med det kortare o:
a) I tio ord af lika stafändelse: Hof, lof, skof, skrof, dof, sofva, klofve, ofvan, sofra, förkofra, med deras slägtord eller afkomlingar; hofvisk, lofva, skofvel, o. s. v.[1]
b) I elfva ord af olika stafändelse: honom, Kon-ung, hon-ung, kon-a, kol, rod-nad, kora, välbor-en, (Son, moln, dold[2]).
- ↑ Orsaken dertill synes vara, att dessa stafvelseslut på of, haft, i den äldre svenskan, ganska ofta två ff, hvaraf det ena med tiden blifvit bortlagdt. Men bruket har vid bortläggandet af det dubbla ff likväl behållit vokalen, emot rätta stafnings-lagen. Deraf har uppkommit den tillfällighet, hvilken här bör anmärkas såsom minnes regel, att orden håf, (fiskhåf) gåfva och Påfve endast undantagna, tecknas nu ljudet å (fastän lång vokal) framför f likväl alltid med omikron. Man bör påminna sig vokalen o i dessa orden, såsom ursprungeligen ställd framför 2 consonanter, i hvilket fall den, enligt stafnings-lagen, står på sitt rätta ställe.
- ↑ Dessa tre sista äro dock till uttalet ovissa. Somlige uttala dem sonn, molln, dolld.
