dessa vokal-tecken eller vokal-ljud, som så oupphörligen återkomma i och öfver hela språket, således, när alla undantag sammanräknas, dock icke har flera än de här anförda; hvaribland ändå en betydlig del utgöres af ord, hvilka såsom blotta flexioner af ord på å eller o (omega) måste behålla vokalen, oaktadt det dubbla ljudet af påföljande consonant.
Svårigheten att riktigt veta när ljudet å måste tecknas med denna bokstaf, eller med o (omikron) likasom när fig. o ljuder å eller o (omega,) är då ej så stor och förvillande som den kunnat synas.
Man ihågkomme blott, i anseende till den första frågan, (teckningen af å, med å eller o omikron) att bokstafven å alltid brukas när detta ljud är långt, utom i vid pass 20 ord (se undantagen vid bokstafven å, sid. 136) att deremot bokstafven o (omikron) alltid brukas, när ljudet å är kort, utom i vid pass 50 ord; se undantagen vid bokstafven o (omikron) sid. 137.
Hvad åter beträffar ljudet af fig. O, som nu omega, nu omikron, så behöfver man blott minnas, att den alltid behåller sitt ljud af omega, när vokalen är lång efter stafbyggnaden, utom i vid pass 20 ord; (se undantagen vid
