ingen upplysning. Den visar att ljudet ä åtminstone aldrig tecknas med e, så snart det slutar någon stafvelse; till och med sällan när det har efter sig en enda consonant eller tvenne utan dubbelt ljud, det vill säga: så snart ä är lång vokal. Detta är, i anseende till de omvexlande vokal-tecknen, stafbyggnadsgrundens första hufvudpunkt. Den visar vidare, att teckningen af ljudet ä, med bokstafven e, hvar helst denna teckning inträffar, merendels förutsätter en stafvelse af den art, som gör vokalen kort, till ex. hjelp, efter, eller, dessa, m. fl. Detta är stafbyggnads-grundens andra hufvudpunkt. Men den tredje återstår, och här inträffar afvikelsen. Det är ej nog att e, så snart det skall uttalas ä, nästan alltid står såsom kort ä. Allt kort ä skulle efter principen också tecknas med e; men olyckligtvis äro de fall då ljudet ä, fastän kort, likväl ej tecknas med bokstafven e, så ganska många, att de knappt kunna anses såsom blotta undantag, utan tyckas bero af något annat, från stafbyggnads-grunden, helt åtskilligt språkförhållande.
Men, frågar någon, lemnar icke just denna afvikelse, som således sträcker sig öfver en hel stor del af språket, den klaraste grund till tvifvelsmål emot sjelfva stafbyggnads principens pålitlighet? Borde ej en princip för stafningen, i fall verkeligen grundad i sjelfva språkarten, också vara öfver hela språket lika
