stället för råck, utan att stöta hvart öra, vant vid det svenska språkljudet.
Under denna obestämda och omskiftande beskaffenhet af vokalen e, har man med skäl fruktat, att det oftare och villkorliga bruket af e i stället för ä i stafningen, skulle slutligen, också i uttalet, ombyta alla dessa ljud af ä till e; och derigenom till skada för språkljudet, omskapa det. Ty efter hvad grund och genom hvilken fordom känd regel, ville man väl hafva, utan accenter, fastställt ljudet af ä, der e likväl stod för ögat i skrifningen?
Man fann sig således i ett slags nödvändighet, att förkasta det äldre vidsträcktare bruket af e i stället för ä, och, så långt det nu mera lät sig göra, återföra vokal-tecknet ä öfverallt der ljudet af ä borde höras i uttalet.
Ännu en orsak dertill, ligger tvifvelsutan i svårigheten som vid nyssnämda staf-sätt nödvändigt måste förefalla, att i läsningen åtskilja sådana ord, som brädd och bredd, rädd och redd, hemma och hämma, sätt och sett, lätt och lett m. fl. en svårighet som syntes oundviklig, i fall kort ä skulle, efter principen, alltid tecknas med e.
Man kan ej neka till dessa svårigheter. En annan fråga är, om de vid ett närmare eftersinnande ej bort försvinna, och äfven kunnat med lätthet afhjelpas.
