Det ovissa vacklande ljudet af e, hade varit för alltid stadgadt genom den enda regeln, att e, framför dubbelt ljud af consonant, alltid förlorar sitt eget ljud och antager det af ä. Undantagen hade varit lätt upptecknade.
Den lika stafningen af sådana ord som brädd och bredd, rädd och redd, var dels ej oundviklig, dels ej så förvillande, som man synes hafva föreställt sig.
Just samma svårighet möter äfven i anseende till o i vissa ord, sådana t. ex. som grodd och brodd, trott och lott, tomt (af tom) och tomt (jordgrund). Man skall äfven finna vid pröfningen af detta ämne, att undantagen från uttalet af vokalerna e och o, såsom korta tecken för ljudet ä och å, hade blifvit för begge af nästan alldeles samma beskaffenhet. Emot verbala flexionerna på odd och ott, såsom trodd och grott, (hvari o höres omega oaktadt kort genom påföljande ljud af dubbel consonant;) hade verbala flexionerna på edd och ett svarat, såsom i beredd och skett, hvari e på lika sätt behåller sitt slutna ljud, oaktadt kort genom påföljande ljud af dubbel consonant. Emot nominala ändelsen på om, i bom, tom, gom; m. fl. som ensam har omega framför m, till skillnad ifrån verber och andra ord, (såsom komma, somna, om, som, somliga, sommar) hade svarat nominala ändelsen på em i lem, rem, slem, hem, som, till fullkomlig likhet dermed, ensam har e framför m, till skillnad ifrån verber och
