Man lär emot stafningen med e, i alla dessa tre hänseenden föga kunna framställa någon gilltig invändning, hvarföre den också, i anseende till dem, lär kunna antagas såsom af skäl och bruk på en gång fastställd, och således vara genom intet slags godtycke i framtiden föränderlig.
Efter att hafva genomgått det första hufvudslaget af ord, i hvilka stafningen med e blifvit af bruket införd och i hvilka denna stafnings rätthet synes vara oemotsägligen bestyrkt, återstår nu att komma till det andra af de tvenne hufvudslagen.
Detta slag består af sådana ord, i hvilka stafningen med e synes böra, för gilltiga skäls skull fastställas. Det kan, likasom det förra, innefattas under tre rubriker, hvilka i sådan händelse blifva: Stafvelse-måttet, egna härledningar, och bokstafs-analogien.
1:o Stafvelse-måttet. Härmed förstås egenteligen korta stafvelser, såsom för hvilkas alltid korta ä, det korta ljud-tecknet e också naturligen synes böra väljas; till ex. i adĕrton, systĕrson, frestĕlse, medlĕt. Emedlertid skall man finna, då man ger akt dertill, att det i alla korta stafvelser, verkeligen mindre är det korta ä som vill tecknas med sitt motsvariga bokstafs-tecken e, än sjelfva ljudet e, som höres och vill i skrifningen uttryckas. Ingen säger adärton, systär, medlät, utan verkeligen
