aderton, syster, medlet. Detta uttal måste då äfven i stafningen bibehållas. Således måste man skrifva:
| Fiĕnde | icke | fiände. |
| Derĕst | icke | deräst. |
| Hvarĕst | icke | hvaräst. |
| Merĕndels | icke | merändels. |
Hvilket sednare staf-sätt, hvad det sistnämda ordet beträffar, skulle vara att upplösa sammansättningen och göra tre särskilta ord af ett enda. Så snart denna upplösning sker, böra orden åtskiljas och skrifvas: mer än dels. När åter deraf göres ett enda ord, blir mellan-stafvelsen genom sin sammandragning alldeles oförenlig med det öppna och djupa ä. Man uttalar denna mellanstafvelse så visst med slutit e, icke med ä, att denna vokal, genom sjelfva slutningen oftast försvinner, och ordet blir tvåstafvigt: merndels. Det är för öfrigt tyskt till härledningen, likasom mestendels, och betyder icke mer än till en del, utan till större delen[1].
- ↑ Hvad här säges om ordet merendels och om svårigheten att låta höra ä i korta mellanstafvelser, utan att förlänga stafvelsen, tyckes strida mot den ofvan antagna satsen, att kort e öppnar sig, för lättare uttal, vanligen till ä. Men denna sats gäller blott om kort vokal i långa stafvelser på hvilka ljudtyngden hvilar. Det förhåller sig på ett alldeles stridigt satt i korta mellan- eller slutstafvelser, hvilka vanligen äro blotta ändelse-former och hafva ingen accent. Att utreda orsaken härtill, skulle fordra vidlyftighet. Det gör nog att erfarenheten bevisar begge satserna. Man försöke att uttala,
