Men Etymologerne hafva, så långt de kunnat, velat gifva ett svenskt ursprung åt allt, och uttrycka det genom bokstafveringen.
2:o Egna härledningar. Till denna klass höra några få ord, i hvilka stafningen med e, hellre än med ä, synes vara med skäl antagen, i anseende till deras i språket närvarande stamord. Sådana äro
| E i stället för Ä, kort vokal. | ||||
| Enka, Enkling, enkel | af | en. | ||
| Egna | — | — | egen. | |
| Fleste | — | — | fler. | |
| Mest | — | — | mer. | |
| Helg, helgon | — | helig. | ||
| Helsa | — | — | hela. | |
| Rensa | — | — | ren. | |
| Grensle | — | — | gren. | |
| Kexa | — | — | keke. | |
Denna art af härledning strider på intet sätt emot hvad ofvanföre blifvit sagdt i detta ämne. Det är ej här frågan, att af två
tretton, elfva, sjelf, hjelp, med e: svårigheten skall strax röja sig. Man försöke derefter att uttala med ä Mästärbref, hedär, klostär, så att denna vokal tydligen skiljer sig ifrån e, och man skall finna oumbärlig dervid en tryckning på ljudet, som omärkeligen förlänger stafvelsen. Så snart ordet uttalas som sig bör klōst-ĕr, hēd-ĕr, blir det alltid e, icke ä, likasom det i trētton, ēlfva, tvērtom, alltid blir ä, icke e.
