G för consonant (i början af stafvelsen) behåller alltid sitt eget ljud, t. ex. gnata, gnetig, gnola, gläda, glömma, gråta, gröt, o. s. v.
G efter consonant förekommer blott i tre fall, neml. efter consonanterna l, r, n. Efter l och r ljuder det alltid j, t. ex. belg, helg, merg, (undantag helg-a, helg-edom, helg-on). Efter n deremot behåller det alltid sitt egna naturliga ljud, t. ex. trång, sväng-a, ing-en.
Förenämda reglor äro till ändamålet så vida tillräckliga, att man genom dem kan med visshet veta,
1:o När g har sitt egna särskilta ljud, utan all blandning af j, t. ex, i gafvel, helig, gläda, lång, ring; m. fl.
2:o När g höres för sig sjelf j, utan tilläggning för ögat af denna sistnämda consonant, t. ex. gifva, göpen, belg, berg, m. fl.
3:o När g, för att höras j, måste hafva ett j efter sig i skrifningen, till ex. gjuta, gjord, m. fl.
Men se här otillräckligheten. Dessa reglor förutsätta alltid sådana tillfällen, då man blott läser, eller vet af vana om g skall brukas eller ej. I sådana fall visa de ganska riktigt dess olika ljud framför och efter olika vokaler, eller consonanter. En helt annan fråga är deremot,
