Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 1.djvu/285

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
183
Tredje Afdelningen.

huru ljudet j, som höres i uttalet, måste tecknas på papperet, och när det bör ske med j, eller g.

Denna fråga, som ej upplyses genom förenämda reglor, har tre olika hänseenden, neml. efter rummet som ljudet j intager, i början af orden, eller i slutet deraf, eller inuti.

1:o I början af orden tecknas consonantljudet J

Alltid med J,
a) Framför vokalerna a, o (omega), u, t. ex. jaga, jaka, jota, jo, Jonas, jul, just, jude, m. fl.
b) Framför vokalerna e (ä) och o (omikron), t. ex. jemn, jemmer, jemka , jern, joller, Job, utom i orden igen, gerna, gerning, gestrike[1].

Alltid med G,
Framför vokalerna e, i, y, ö, t. ex. ge, gemenligen, gen, gyllen, gynna, göpen, göl, gömma, gördel, gör.

Ömsevis med G och J, framför vokalen ä, neml.

  1. I några ord tecknas ljudet J, framför e (ä), o (omega), och u, likväl icke med blott j, utan med ett förutgående antingen d, g, h, k, eller l. Dessa ord äro djefvul, djekne, djup, gjorde, gjuta, hjul, hjerna, hjesse, hjerpe, hjelpa, hjerta, hjord, hjon, ljus, ljuf, ljustra, ljumske. I några af dessa skiljer sig dock uttalet, och den föregående consonanten höres tillika.