skaldekonsten att i behof åsidasätta den grammatiska riktigheten. Ingen god Skald begär någonsin denna eftergifvenhet. Skulle en gång hållet, gifvet, blifvet, börja att bli det allmänna uttalet och det vanliga skriftsättet, då blefve det också snart oundvikligt för poesien, att bortlägga den nu brukligen participiala ändelsen på it; hvilket, i ett språk som har sina mesta rim af verber, ville blifva ett nästan ofördragligt tvång. Kan hända är då bäst, att medan det gamla förmånligare bruket ännu är gängse, både i tal och skrift, stadga regeln dervid, och att i detta fall uppoffra den stränga riktigheten, för uttalets lätthet och poesiens fordringar. Det bör likväl vara skalden tillåtit, att hädanefter som hittills, när nödvändigheten fordrar, nyttja äfven den rättare grammatiska ändelsen. Och ingen ting hindrar denna frihet, så länge de begge hafva en viss grad af rätthet, den ena genom den grammatiska analogien, den andra genom brukets allmänhet.
Det finnes emedlertid en ändelse på et, redan så allmänt af bruket antagen, att den icke mera får underlåtas; det är den af adjectivernas neutrer, sådana som mulet af mulen, ledset af ledsen, eget af egen m. fl. Riktigt öfvervägd, har denna olikhet i verber och nominer, ingen stridighet och intet obehag.
Det har varit frågan om denna bör vara
