lik med passiva participiernas neutrum, som har d, eller vara detta d förutan, och utslaget synes genom sjelfva bruket redan tillräckligt stadgadt. Man skrifver i verbernas perfecter, gjort, hört, sagt, stadgat, sparat, utan d; med d åter participierne gjordt, hördt, sagdt, stadgadt, sparadt m. fl., hvilket också synes vara i alla hänseenden det rättaste. Blott måste dervid anmärkas, att sådana verber, som i infinitiven hafva ett d framför slutvokalen a, när de äro af en viss conjugation, behålla d i perfectet, så att regeln således icke må anses såsom fullkomligt allmän. Gläda, tillstäda (eller som det samma är, tillstädja), blöda, föda och alla af detta slag, hafva i perfectet gladt, tillstadt, blödt, födt, icke glatt, tillstatt, blött, fött m. fl.
Vid ändelsen på dt anmärkes vidare:
1:o Att den icke har rum i sådana participiala neutrer, som hafva framför t antingen k, såsom stärkt, bemärkt, kränkt; eller enkelt ljudande n, såsom försynt, belönt, utrönt, förmant, (undantag vandt af vänja, hvilket likväl kanske rättare sades vant af van) eller enkelt ljudande p, såsom stöpt, döpt, köpt (hvilket orätt uttalas köppt) eller enkelt s, såsom qväst, snäst, läst, m. fl. s.
2:o Att den adverbiala ändelsen behåller dt, med samma undantag som den
