tvetydighetens skull, synes fordra någon förändring. Fiskarne skrämdes från stranden, Domarne voro orättvisa, man såg en skymt af röfvarne, låter dels ej förstå, dels ej säga sig. Man har gifvit flera förslag till en förändring af denna pluralis. Det första, att återtaga den gamla Bibliska pluralis på ena, dock med förändrad qvantitet, så att orden i pluralis skulle komma att uttalas Dōmărĕnă, Fīskărĕnă, Rȫfvărĕnă. Skulle denna pluralis i alla sådana ord på samma sätt förändras, vore det visserligen ingen vinst för språket. Man lär dessutom aldrig komma att hvarken uttala eller skrifva: arbetarena, skomakarena, skräddarena, slagtarena, besökarena, läkarena m. fl. Denna släpning, och denna tillagda stafvelse, upprepad öfverallt hvarest den efter regeln borde finnas, ville blifva ofördraglig. Att åter blott antaga den i ofvannämde tre ord och några andra lika tvetydiga, såsom Murarena, Ringarena, Vägarena (de som väga varor), tyckes vara ett förslag som förtjenar uppmärksamhet. Det har endast den svårigheten, att så snart detta mellanstuckna e skall i uttalet utgöra en för örat märkbar och tydlig stafvelse, faller ordet in i en ganska stark likhet med den gamla bibliska pluralis. Så snart åter detta e skulle så märkeligt hastas och förkortas, som den föreslagna nyare qvantiteten synes fordra, stjäl det sig med lätthet undan örat och gör nästan alldeles ingen tjenst, utan med villkor att både talare och hörare behaga komma öfverens, att använda den största uppmärksamhet, de
