förra på att distinkt utsäga, de sednare på att höra med noggrannhet. Den som till exempel hade att säga inför en domstol eller en allmänhet, man har gripit en ibland röfvarena, behöfde i sanning längre hvila på det mellanstuckna e, än den nya föreslagna qvantiteten rätteligen medgifver. I skaldekonst blefve denna pluralis ej mindre brydsam. Gör man ingen stafvelse af det tillagda e, utan blott låter det höras i uttalet, så blir versen hård, till exempel:
- Mot Röfvarênas försåt.
Gör man åter en verklig stafvelse deraf, hvarpå uttalet aldrig så litet hvilar, såsom till exempel:
- Han kom till Röfvarēnas kula;
så hafva vi, åtminstone efter den vanliga taktstränga läsningen, den gamla pluralis tillbaka, och det så mycket vissare, som man gåfve sig mera möda att undvika tvetydigheten. Utom detta förslag, finnes ännu ett annat. Det vore att förbyta den definita pluralis af dessa tvetydiga ord (men välförståendes blott af dessa) till samma declination, efter hvilken man säger i pluralis kamrarne, hamrarne, af kammare, hammare. En sådan förvexling är ej i andra språk alldeles utan exempel. I allmänhet synes umgängstalets utväg vid tillfällen af sådana svårigheter alltid vara den säkraste, och denna utväg är just den nyss föreslagna. Man säger och lär ej upphöra att säga i vanligt tal: domrarne, röfrarne, fiskrarne, och denna
