rimliga skäl som man anför deremot, nemligen att detta tillagda e visar slutvokalens längd, som annars kunde tagas för att vara kort, gäller likväl ej, då man sällan lär kunna i svenskan uppvisa slutstafvelser på i som ej äro långa. Slafveri, bryderi, lismeri, flera att förtiga, hafva alla långt i uti ändelsen. Det vore då blott i namn hvari vi med tillagd slutändelse af a, såsom Julia, Virginia, vant oss att finna i kort, som detta e kunde synas behörigt i fransyska ändelsen, så framt vi ej skulle finna tillbörligare att antaga den svenska.
Deremot synes i alla ord, som ändas på i uti nominativet, böra tilläggas ett e, så snart en definit casus deraf uppkommer, men icke annars. Således bör man skrifva bi, genit. bis; lismeri, genit. lismeris; slafveri, genit. slafveris; tryckeri och tryckeris; philosophi och philosophis; akademi och akademis; men deremot biet, biets; slafveriet, slafveriets; philosophien, philosophiens; akademien, akademiens. En och et utgöra i dessa ord artikeln, tillagd efteråt. Alla andra ord än de som ändas på i, förlora åter detta e efter slutvokalen äfven i definit casus, så snart de icke äro neutrer. Således bron, skon, sjön, icke broen, skoen, sjöen. Blott neutrer behålla det: således spöet, boet, töet, fäet, men i indef. genitif spös, bos, tös, fäs.
Man skrifver i pluralis: Manuskript,
