omvexling af r, är så införlifvad i uttalet, att man i allmänt tal sätter den i nästan alla sådana ords pluralis. Således hör man öfverallt sägas Skräddrarne, Arbetrarne, Röfrarne, hvilket visserligen bevisar naturligheten af detta sednare förslag. Det är sant att ett eller två ord, t. ex. Murarne, låta ej böja sig på samma sätt; men denna svårighet är i sig sjelf föga betydlig. Den möjliga tvetydighet, som af ett eller två sådana ord skulle kunna uppkomma, är först och främst mindre än den som uppkommer af ett större antal, och är dessutom lätt att undvika genom construktionen.
5:o Ändelsen så väl i definit som indefinit casus af ord (hvilket helst deras genus ock må vara), som sluta sig i nominativen på en vokal.
Måste man till ex. skrifva: philosophi, cavalleri, poesi, eller philosophie, cavallerie, poesie? — philosophis, poesis, eller philosophies, poesies? — philosophin, cavallerit, eller philosophien, cavalleriet? o. s. v.
Måste man skrifva spös, spöt, eller spöes, spöet? bros, bron, eller broes, broen? fäs, fät, eller fäes, fäet? Man måste utan tvifvel sluta alla ord på i utan tilläggning af e, i nominativen, hvilket icke är eller kan vara stumt i någon svensk ändelse, som i fransyskan. Äfven de i svenskan naturaliserade främmande ord, böra förlora deras e i nominativen. Det enda
