att skrifva redovisning, varupris, känslofull m. fl. synes den i några ord nödvändiga mellanbokstafven a, o eller u, bättre behållas än med känbart tvång undvikas. Det är likväl af sig sjelf begripligt, att den må umbäras i sådana ord der den kan beqvämligen ombytas i en bättre och vanligare. Man må icke skrifva Läre-Embete, för sammanstötningen af de tvenne e, som göra ljudet ganska obehagligt; men väl klageskrift, ärerik, sysselsätta, vattenbrist o. s. v. Det är för öfrigt svårt att bestämma rätta gränsen för dessa bokstafsombyten, som bero af nästan ingen annan regel än örats vana. Man kan efter den nu rådande, omöjligen dömma om en sednare tids; och man löper alltid fara att genom reglor af detta slag, i större eller mindre mån hindra språkets utbildning. Må hända skall man med tiden skrifva äfven, känslefull, legehjon, redegörelse (likasom redebogen). På samma sätt närvara, sammanvara, i stället för närvaro, sammanvaro, som i definit casus (närvaron, sammanvaron) har, man måste tillstå det, någonting fornåldrigt, och gör nödvändiga de längre orden närvarelsen, sammanvarelsen. Der a, o eller u åter för ljudets skull nödvändigt behöfvas, synas de böra utan svårighet bibehållas.
Man säger solens uppgång, och att solen går opp; uppstiga till äreställen och stiga opp till äreställen; uppskrifva sina utgifter, och
