hvem kunde då vid alla tillfällen bruka dem utan en viss ton af tvång och stelhet? Hvem säger om en dam samtalsvis, att hon har älskare, i stället för att hon har amanger? eller att någon höll envig med sin medälskare, i stället för att han duellerade med sin rival? Hvem skulle då, i familier skrift, kunna betjena sig af dessa uttryck utan löjlighet? Sjelfva detta uttryck familier styl, huru skall det försvenskas? Skall man säga förtrolig, hvardaglig, lägre skrifart? Intetdera uttrycker ordets hela vidsträckta mening. Intetdera låter vid alla tillfällen bruka sig i umgängs-språket.
Huru skall man med fullkomlig motsvarighet öfversätta orden, proposition, pretention, frondeur, fantaisie, physionomie, compliment, fatal, methode, appel, parti, sottise, reflexion, billet, affectation; att förtiga en mängd af samma beskaffenhet, öfverallt antagna af umgängs-talet, men i skrift fördömda af det strängare språk-nitet? Hvilka nya ordskapelser skall man framkalla, som likväl från sjelfva deras födslostund synas fullkomligt bekanta för läsaren, och fast aldrig tillförene sedda, likväl tyckas vara de samma, som han alltid nyttjat? Ehuru gåtlikt detta låter, är det likväl just hvad man fordrar af sådana försvenskningar, hvaraf man också ser orsaken hvarföre de nästan aldrig lyckas. Hvar ord-bok
har tvifvelsutan sådana; men hvad är
