Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 1.djvu/318

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

216

stafnings-sätt. Det antog öfver allt ett eget och enstämmigt utseende, hvaraf hände, att de främmande orden utan svårighet blandade sig med de inländska, och sammansmälte slutligen till ett enda rikt, harmoniskt och i allt slags skönhet, allt slags odling med sjelfva grekiskan täflande språk. Det skulle vara sällsamt, om efterföljden af sådana mönster borde hos oss anses för orimlig. Ännu säJlsammare om bokstafven k, hvarmed detta ljud beständigt tecknades, i det vackraste, finaste, mest odlade språk i verlden, skulle derföre, att den blifvit nu senare äfven vår, finnas för. olärd och barbarisk, att brukas i vissa ord, lånta från det fransyska eller latinska språket, ja äfven då dessa ord verkligen hafva just samma k, i sjelfva deras grekiska ursprung.

Ifrån de äldre språken, låtom oss komma till de nyare. Italienskan upprunnen af latinen, och, om så må sägas, skapad af dess ämne, skulle om något annat språk synas böra vörda den romerska stafningen. Men man behöfver blott påminna sig dess allmänna uteslutande af ph såsom f, af th såsom t, likasom dess bruk af z såsom ti, o. s. v. för att finna huru litet den låtit hindra sig af sjelfva moderspråket, att lämpa sig efter sitt eget förändrade lynne, och att införa i sitt nya stafnings-sätt, öfverallt en fullkomlig enlighet. Fransyskan , likasom latinen, har ej k, den byter likväl ofta latinska ordens fordna c i sitt eget qu, när språkets art