eftersträfva denna heder, sedan vårt språk redan består af en ofantlig mängd äldre utländska lån. Men detta nit för språkets så kallade renhet och heder, är till öfverflöd i många afseenden stridande mot både möjligheten och språkets större fördelar; och det är detta som här återstår att bevisa. Ty det bör vetas och besinnas: att om den nation som först uppstiger till höjden af odling, drar i småningom, tillika med begreppen och uppfinningarna, äfven alla orden och uttrycken från egen grund, sker detta aldrig med de öfriga, som vid skenet af den förras upplysning, springa, att så må sägas, på en gång fram ifrån råheten till en rikedom af begrepp, en förfining af känslor och lefnadssätt, hvartill, efter sakernas naturliga gång, seklers tid annars fordrades. En sådan nation har ej i sitt språk, och kan ej hafva den oafbrutna slägt-följd af begrepp, som gör, för hvar sak, egna hemfödda uttryck möjliga. De nya orden skulle derigenom nödvändigt blifva mera främmande, än sjelfva de utländska. Ty alla nya ord måste göras af andra, närgränsande till dem i betydelse. Hvarje sådan språk-skapelse, när den ej är ett rent lån, kan blott vara ett slags nydaning eller hopsättning af det som redan finnes. Sjelfva skapelse-ämnet måste då ligga förut i språket, och det kan, vid en genom främmande litteratur fortskyndad odling, svårligen finnas der. De på en gång öfversprungna graderna äro för
