Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 1.djvu/328

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

226

många, för att ej hafva lemnat bakom sig tomheter i språket, hvarifrån ingenting kan dragas. Men blefve också tillverkningen af nya ord i stället för främmande efter hand möjelig: de skola likväl alltid hos oss mötas eller åtföljas af två stora svårigheter, hvilka låta sällan öfvervinna sig: först umgängs-talets redan antagna bruk af de utländska; för det andra det tyngre, osmidigare, obeqvämare ljudfall, som inträffar nästan vid all ordfogning, hoptvungen genom blott öfversättning af främmande ord; särdeles i ett språk som vårt, så litet beräknadt i sjelfva sina stamgrunder, för harmoniska stafvelseskiften eller något slags metrisk sammansättning.

Det andra skälet emot den i fråga varande stafningen, består i dess föregifna obehörighet i anseende till ordens utländska natur, och i det för ögat stötande utseende, som man påstår finna deri. Man kan ej glömma, heter det, så länge man ännu dagligen talar, läser, skrifver det fransyska språket, att de flesta af dessa ord tillhöra ursprungligen detta språk, icke vårt eget; och skall man således ej genom svensk bokstafvering deraf, utan att göra dem mera svenska, blott gifva dem ett mera ovanligt och besynnerligt utseende?

Svar: det som gör orden af ett språk, egna, och detta språk verkeligen tillhöriga, det är mindre sjelfva deras inhemska stamgrunder (i hvilket fall hvarken fransyskan eller engelskan kunde göra anspråk på att bestå af egna