kammare, kanik, klerk, och äfven kristen, kristnabalker; men detta har ej blifvit beständigt och allmänt. Nästan alla sådana ord hafva sedermera af andra blifvit skrifna med c; och någre hafva gått så långt, att de brukat c i stället för k inuti ord af latinsk härkomst, t. ex. scrifva, biscop, predican, hvilket likväl längesedan är aflagdt. Med undantag af vissa äldre bruk, och några nyares försök att alldeles utesluta k, har det blandade bruket af c och k blott ägt rum i ord af främmande härkomst. I de egentligen svenska, har c vanligen endast blifvit nyttjadt framför k, såsom ett vigare fördubblingstecken.
Det fordna stafsättet företer ännu flera besynnerligheter, hvilka man haft den klokheten att fullkomligen bortlägga. Bland dem förtjena likväl tvenne att anföras, såsom bevis huru långt man kan afvika från all rätthet. Den ena var att i sista stafvelsen utesluta bokstafven e, t. ex. afvl, tekn, vapn, vattn. Den andra att nyttja b och p, för att undvika tvåskrifningen af m, hvilken troddes nödvändig, till skillnad från dess enkla ljud i några få ord. Man skref således: lamb, femb, himblar, sampt, nampn.
Vissa bokstäfver äro till ljudet hvarandra närmare. Deraf en möjlighet att nyttja den ena för den andra. Att återkomma till
