medeltiden, är troligt att så länge ljuden å och ä ännu tecknades genom två bokstäfver, man ansett beqvämligare att i många ord nyttja de latinska tecknen o och e; och att deri ligger en af orsakerna, hvarföre dessa sistnämda så ofta intagit de förras ställe. En annan är förut uppgifven, den af uttalets förändring i vissa stafbyggnader, hvarigenom o och e fått ljudet af å och ä. Okunnighet och vårdslöshet hafva sedan gjort, att de förstnämda ännu oftare i skrifningen blifvit med de sednare sammanblandade, och det till en grad, att det stridiga, som i denna del af stafningen förekommer, varit det svåraste för Akademien att genom säkra reglor rätta och stadga. Detsamma har händt, ehuru i mindre mån, med g i stället för k, sedan det förra i vissa fall fått det sednares ljud, och man har sett skrifvas agtning, föragt, pragt, rigtig, vagt, vagtmästare, ursägta, tvertemot både ljud och härledning.
G har framför a, o, u, och å ett hårdare, och framför de fem öfriga vokaler ett lenare ljud. Att dess ljud ursprungligen varit detsamma framför alla vokaler, och sedermera framför vissa blifvit ändradt, är sannolikt; men i brist af säkra bevis, har detta icke kunnat upptagas ibland uttalets omskiften. Orsaken till det tvåfaldiga ljudet må för öfrigt vara hvilken som helst, så är ljudet g framför e, i, y, ä och ö nu alldeles
