dertill synes vara utan motsägelse, och då frågan således uppkommer om stafningens ovanlighet för ögat, så frågas hvarföre det må hållas för mer underligt, mer barbariskt, att se stafvas med k, kampera än kampe; kommando än kommande; konstituera än konstig; korsett än korset; kornett än kornet; kuliss än kula; kritik än krita; kredit än kreatur; kassera än kasse (fisk-kasse); klass än klase; kantor än kanter; karta än kart; kronisk än krona; klaver än klafve; att förtiga oändeligt flera? hvaraf man ser att nästan alla de utländska orden hafva i sjelfva svenskan, redan förut, hvart och ett sina likljudande, i hvilka alldeles samma stafning förekommer, utan att ögat deraf på minsta sätt stötes. Alla de ord, dessutom, nu ansedda som svenska, hvilka likväl blifvit lånade, antingen från latinen eller andra språk, hafva de ej varit för några ögonblick, för några dagar, för några veckor, lika så litet vanliga för ögat? och skulle ej deras främmande stafning hafva bort, med lika goda skäl, för alltid bibehållas?
Men det sanna skälet emot denna stafning, är i grunden intetdera af de två anförda. Det är ej språk-nitet; ty de fleste bland dem som derpå hitintills beropat sig, skulle i sådant fall hafva bevisat detta nit bättre och nyttigare, med att hafva beflitat sig om en närmare kännedom af modersmålet än i allmänhet skett; med att mindre utesluta bruket deraf från de
