Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 1.djvu/329

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


dem tillhöriga ord) än uttalet, ändelsen, böjningarna. Hvart och ett ord, som undergått denna omskapelse, tillhör det språk hvari det upptages, och bör efter dess grunder tecknas i skrifningen. Och hvilken besynnerlighet ligger väl deri, att de som känna fransyskan, finna vissa ord af detta språk äfven antagna i svenskan, med en efter dess art lämpad förändring af böjningar och bokstafstecken? De som känna både grekiskan och latinen och italienskan och fransyskan och engelskan, förundra de sig, att i alla dessa fem språk, samma ord någon gång återkommer med nästan likaså många särskilta förändringar af stafsätt och böjningar? Huru vande man sig i Rom, att se grekiska ord tecknas med latinsk stafning? Huru hafva vi kunnat glömma, att lans, flöjt, dans, lyster, äfventyr, port, m. fl. äro rena fransyska ord? Måste man då, i fråga om skäl, aldrig se annat, aldrig tänka på mera, än blott på effekten för det första ögonblicket? icke på sakens verkliga grunder, icke på behofvet, icke på alla redan gifna efterdömen, icke på den nytta för språket, som skall deraf i en framtid uppkomma?

Tilläggom ett ord om det ovanliga för ögat. Det skulle se underligt ut, säger man, och nästan barbariskt, att se skrifvas med k, en hop sådana ord, som kampera, kommando, konstituera, korsett, kornett, kuliss, kritik, kredit, kassera, klass, kantor, karta, kronisk, klavér, o. s. v. Men då förnuftskälet