sägom hellre, denna ovillkorliga högaktning för allt främmande, såsom någonting mer värdigt, mer prydligt, mer åtskiljande från den lägre hopen, var det ej den som gjorde att våra lärde fordom talte eller skrefvo latin på svenska? var det ej den, som gjorde att icke rätt länge sedan hela vårt svenska samtals-språk, åtminstone för vissa umgängs-klasser, hade kunnat beqvämligen bringas till en kort lista af förenings-ord, hvarigenom de fransyska orden och talesätten sammanbundos i meningar? Och hvarföre skulle det hafva förhållit sig med skrifningen annorlunda, än med talet? Det företräde man gaf i samtalet åt de fransyska orden, ehuru bekanta och brukbara de svenska varit, huru skulle man ej gifva samma företräde, äfven i skrift, och af samma grunder, åt ordens fransyska målning för ögat? Döljom det ej: man har funnit ädlare, prydligare, af mera fin odling, den utländska teckningen, likasom det utländska ljudet. Man har ej velat att denna likasom förnämare drägt, afkläddes orden; och man har derföre envisats, att så långt möjligt varit, hålla för utländska alla ord som kunnat bära den: ehuru oförnekligt svenska de också längesedan blifvit, genom svensk böjning, allmänt bruk, och erkänd oumbärlighet. Således, och just derföre, att denna stafning varit utländsk, har man hellre skrifvit camerad än kamrat; claver än klaver; canon än kanon; class än klass; acteur än aktör; capitaine än kapiten; lieutenant än löjtnant; secretaire än sekreter;
